Ida

I'd take another chance, take a fall, take a shot for you
And I need you like a heart needs a beat
(But that's nothing new)

I fredags gick jag och Jörgen en runda på marknaden i Torsås. Det blev det gamla vanliga, godis. Sedan var jag klar. Eftersom de flesta av våra vänner jobbade eller hade annat för sig såg det ut att bli en slapp fredag framför TV:n. Lite trist eftersom det är den stående sysselsättnigen. Så istället valde vi bort TV:rutan mot bioduken.

Mr. Woodcock. En amerikansk komedi som fått många dåliga recentioner. Själv blev jag positivt överraskad och fnittrade rejält ett par gånger. Inte en "Wow-film", men en helt okej pinsam komedi. Filmen handlar om John Farley, som nyligen givit ut en potensiell bestseller bok. John återvänder till sin hemstad för en kort visit. Bland annat hälsar han på sin mamma. Efter flera år som ensam mamma har hon träffat en ny. Till Johns förskräckelse hans gamla osympatiska gympalärare, Mr Woodcock, som förpestade större delen av hans tid i High-school.

Jag är rädd. Jag är rädd för många saker. Jag är ofta rädd och det gör mig till en feg person. Jag är rädd att saker ska gå fel så jag struntar i att göra dem. Jag är rädd att såra så jag säger inget. Jag är rädd för sanningen så jag lyssnar inte på den. Jag är rädd för att dela med mig så jag håller tyst. Jag är rädd för döden, och den kommer jag aldrig undan.

En gång höll jag ett tal i skolan. Första året på gymnasiet. Rubriken löd, Min största rädsla. Mitt tal handlade om döden. En sak som skrämmer mig. En sak som skrämmer de flesta. Det är inte grejen att dö som är värst. Döden är ju en del av livet. Det är ovetskapen som skrämmer mig. Att man aldrig kan veta vad som händer när ens hjärta stannar. Vart man tar vägen, hur man känner sig, om man känner något alls. Jag vill gärna tro på ett liv efter detta, men att tro är inte samma sak som att veta. Jag är rädd.

Ska jag vara ärlig är min största rädsla inte att själv gå bort. Min största rädsla är att förlora någon. Egentligen är jag egoistisk. Jag vill att människorna jag tycker mycket om ska leva så länge som möjligt, inte för sin egen skull, utan för min skull. För att jag vill ha dem nära mig så länge som möjligt. Jag vill aldrig släppa taget. Jag kommer aldrig vilja släppa det heller.

Trots att jag vet att jag så småningom kommer förlora många av mina närmsta släktingar och vänner har jag svårt att acceptera det. Det spelar ingen roll att jag vet det 10 år innan det kommer att ske, för jag kommer ändå aldrig riktigt kunna acceptera att någon försvinner ifrån mig.

Kaffebönor luktar riktigt gott. En såndär speciell doft. När man går in i en kaffehandel tar man djupa andetag och bara njuter. Om det ändå kunde smaka som det luktar. Jag har svårt att förstå hur folk kan hitta en tjusning i kaffe. För det första smakar det rent ut sagt skit, för det andra är det beroendeframkallande och för det tredje ger det fula fläckar på tänderna. Hur kan så många på jorden älska kaffe och nästan slaviskt dricka det varje dag? Det är uppiggande, men vad mer?

På släktkalas är det vuxet att dricka kaffe. Jag väljer saft eller te. Folk får gärna tycka att jag är barnslig, för kaffe tänker jag inte lära mig att dricka. Det är ett bestående tjat om att jag ska lära mig dricka kaffe. Vadå lära mig? Varför ska man lära sig dricka något som inte ens är bra? Det är som att lära sig att äta fläsk. Det finns ingen logik i det hela.

Hur som helst tvingade jag i mig en kopp kaffe för någon vecka sen. Jag och Tove var i Degerhamn och levererade en bil till en äldre dam. Hon fråga artigt om jag var kaffesugen, men jag svarde nej. Hon frågade Tove samma sak och Tove är ju vuxen så hon tackade jag. En stund senare sitter vi inne i damens hus med varsin kaffekopp och lite kakor. När hon väl hällt upp är det oartigt att tacka nej, så jag sockrar och dricker. Utan kaka till hade det aldrig gått ner. Att jag var ganska bakis till på köpet gjorde det hela värre, men jag gjorde det. Jag drack min första kopp kaffe. Och det ska mycket till för att jag ska göra det igen.

Helgen har varit riktigt lugn. Jag har inget emot det, tvärtom. För mig har det känns enormt skönt att inte behöva göra ett skit. Bara ladda batterierna helt enkelt. Slippa stress mm. som lätt uppstår om man ska hitta på något. Istället hade jag det kanonbra.

I lördags njöt jag av Ratatouille eller Råttatouille som den heter på svenska. En väldigt omtalad film som fått en massa ros av kritikerna. Jag var lite skeptiskt till om filmen verkligen kunde vara så bra innan jag började titta. Efteråt kan jag inte annat än hålla med recentionerna som skrivits. Ratatouille är en perfekt familjefilm. En såndär film som jag hade sett med familjen om jag var 10 år eller yngre. Jag tror att den tilltalar alla. Eftersom jag är ett fan av tecknade-/animeradefilmer, dem är ju ofta så otroligt charmiga, ville jag väldigt gärna se denhär. Jag ska vara ärlig och bekänna att jag inte såg den i en biosalong, utan hemma framför TV:n. Fy på mig, jag vet. Extra mycket fy eftersom filmen var en värdig biofilm. Jag rekommenderar den verkligen!

Filmen utspelar sig i Frankrike där den matglada råttan Remy bor. Livet som råtta är ofta oglamoröst och Remy drömmer om annat än människornas sopor som middag. Hans stora dröm är att bli mästerkock. En dag får han chansen att utöva sin talang i ett riktigt resturangkök...

Att tycka om att följa med när flickvännen shoppar kläder, det är väl inget vidare manligt. Inte enligt min uppfattning. Där med inte sagt att jag tycker det är fel. Tvärtom vill jag ha med mig pojkvännen när jag letar kläder. Han är ju trots allt en godkänd smakrådsgivare. Så i lördags lyckades jag få med mig Jörgen till Karlskrona. Efter två butiker och ett köp var det klart. jag märkte att han inte stod ut längre. Mitt velande, provande och letande. Det tog kol på honom. Men ändå klagade han inte, tack och lov. Att klaga bestraffas. Som tur var för Jörgen var jag trött och hade huvudvärk, så jag hade inget emot att skippa klädbutikerna och kolla efter annat. Dessutom hittade jag en snygg t-shirt så jag var på gott humör.

Nästa stopp på stan blev då teknikmagasinet, mannens bästa vän. En skatsladd stod på listan och det fann vi också. När jag betalat fick Jörgen syn på en radiostyrdhelikopter på disken.
Går den lilla att flyga med?
Javisst, jag visar gärna.
Det trevliga butiksbiträdet visade glatt upp en flygtur med den lilla helikoptern. Sedan lämnade han över spakarna till min fästman som med ett leende på läpparna gasade och styrde. Hans lycka var gjord. Sedan lades helikoptern undan, utan att jag fick prova. Jag antar att radiostyrda fordon inte är tillräckligt kvinnliga för att jag ska få syssla med det.

När jag fick ett sms på onsdags eftermiddagen. Det var från lilla Lina, vem annars? Vi bestämmde oss för att gå ut. Varför inte liksom? Jag hade flyt och åkte med pappa in till stan. Han Elin och morfar skulle se på innebandy, Färjestaden - Warberg. Så jag gick av vid sporthallen och pös sedan iväg mot Smålandsgatan. Lina och Jenny satt och mös i soffan när jag kom in genom dörren flosandes och utmattad efter trapporna. Hann knappt in innan vi sprang iväg till konsum för att köpa späe och Skogsvrål. Det gick smärtfritt både dit och tillbaka. Korkade upp och började vår helgoa kväll. Vi gjorde det vi är bra på och sedan drog vi in till centrum. Blev KM först där jag mötte min kamrat Ida. Hon hade klippt sitt långa hår, väldigt modigt och väldigt fint. : ) Mötte även Cassandra och där slog vi oss ner. Stod ca 30 minuter i baren innan jag fick beställa, segt men han var själv och det var mycket folk. Drack och kilade vidare till Ernesto. Där blev det mer god drika och en massa dans. Precis som det ska vara. Strax innan två kom vi på att fyllemat ju är ett måste. Utan att vara hungriga tryckte vi i oss varsin gyrostallrik. Dagen efter kändes det som jag svalt all mat hel, så vi åt verkligen snabbt. Men vi hade ingen buss att passa. Tack och lov. När vi var klara på Corner gick vi trötta hemåt. Jag var iallafall trött, i benen. Somnade innan jag ens lagt mig till rätta.

Det hela slutade med en ineffektiv Ida som kom till jobbet vid halv elva och inte klarade av att jobba ordentligt förrän efter ett. Den lyckade kvällen tog ut sitt pris, men det var värt det. Jag hade kul. Min vän skrattade, vi skojade, vi log. Det var en bra kväll.

En bra film med en av mina favoritskådespelare. Han har ett underbart kroppsspråk, en egen stil, och han kan dessutom få alla att skratta. Jag pratar såklart om Jim Carrey. I denhär filmen är hans karaktär så långt ifrån Ace Ventura som man kan komma, men han är ändå så otroligt bra. The number 23 handlar om en man som på sin födelsedag den 3/2 får boken The number 23 av sin fru. När han fördjupar sig i boken upptäcker han att den är väldigt lik hans egna liv. Efter hand sker samma händelser som beskrivs i boken i verkligheten. Det blir en massa frågetecken och dessa göra att man bara måste se vidare. Filmen höll kanske inte världsklass, men jag skulle kunna ge den en 7:a på en skala till 10. En spännande film, men en talangfull Carrey.

Ja, helgen har verkligen varit upp och ner.

I fredags jobbade jag till två sedan var jag hemma och gjorde mig iordning. Pratade lite med mamma och sedan tog jag bussen in till Kalmar (länge sen jag åkte buss nu, men det gick bra förutom att jag fick betala hel fast att jag sa halv..). Lina och Karin mötte mig utanför Konsum. Vi handlade inför kvällen och gick sedan hem till Lina. Efter att ha gått hem + upp för alla trapporna var vi helt slut. Därför tog vi igen oss ett tag innan vi började med maten. Tacos. Karin smet iväg och kvar var jag Lina och John. Satt och käkade och hade det mysigt. Sen började vi duka av och göra iordning. Då upptäckte vi att dörren till lägenheten stod öppen. Hahaha, fick oss ett gott skratt åt att vi suttit och ätit med helöppen dörr : ) Kvällen fortsatte med prat, kortspel, dricka och bra musik. Var tänkt att vi bara skulle sitta hemma och mysa, men som ni alla vet är det svårt. När man dricker, skrattar och stojjar kommer suget efter att gå ut så väldigt lätt. Hade sagt till Jörgen att det inte skulle bli så sent, så det blev till att kompromissa och gå ut med Lina, men inte vara ute allt för länge. Så vi drog till Ernesto där vi drack en specialdrink och dansade tills svetten rann. (hahaha) Drinken var helt okej. God och absolut ingen spritsmak, men det satte sig på tungan och i gomen. Fy! Följde Lina en bit på väg hem, mötte sedan upp Jörgen för att åka hem och sova.

Lördagen började riktigt lugnt vilket jag var glad över. Var lite trött, men ändå på gott humör. Jörgen bytte torkarblad mm på bilen (suck) och jag läste aftonbladet och åt choklad (det är livet). På eftermiddagen hälsade vi på hos Annelie och Mattias. Jag lekte lite med Gustav och hans nya bondgård. Spelade även Pippi-spelet, som Gustav givetvis vann. Helt utan fusk : ) Jag kom tvåa! Jörgen och Mattias tog varsin drink och satt och snackade lite. Jag fick gosa lite med Linnea. Så liten så söt så underbar. Älskar de små händerna, den lena huden och den unika babydoften. Sedan ville den lilla gå till mamma så jag fick återgå till den stora pojken. Han är såklart också söt, men så stor i jämförelse med sin syster. Tiden rann iväg och inte förrän halv tio kom vi iväg. Då höll jag bokstavligen på att hungra ihjäl. Hade knappt ätit på hela dagen och hade dessutom rejält ont i min rygg. Detta ledde till humör minus minus. Hann precis få mat innan pizzerian stängde. Åkte hem, kastade i oss maten, slog på tv:n, slöglodde men somnade efter ett tag. Sååå skönt.

Söndagen var lugnare än lördagen, alltså jättelugn. Såg The number 23. Efter det blev vi helt besatta av numret 23, som förövrigt redan var vårt nummer. Så vi åt potatismos gjort på 23 potatisar, körde 23 kilometer i 23km/h och satt kvar där i 23 minuter. Eller näe, det var bara en fantasi. Vi åkte hem till käraste Öland.

Har varit skönt att slippa Öland över helgen, ärligt talat. I fredags eftermiddag kom bil efter bil, husvagn efter husvagn och även någon enstaka husbil farandes över bron. Skördefesten. En härlig och mysig tillställning i höstens rusk och mörker, men gud va trött man blir på allt folk. De är överallt. De är ingenstans. Och jag, jag var inte på Öland.