Ida

Vad är en vänskap. Kan den förklaras. Blicken som säger: Vänner är vi.
Sällan vi talar om vad vi känner. Vi bara vet det, vet det. Vänner vi skall förbli.


Redan innan vi kan räkna eller skriva behöver vi den. Vänskapen. Genom hela livet är vi beroende av den. Vänskapen.

Jag fick min första tajta vän när jag var fyra-fem år gammal. Hon hette Lina och bodde på gatan bortanför min. Vi kunde springa över till varandra när som helst. Vi kunde ringa varandra och några minuter senare möttes vi i skogen. Hon var året yngre än mig, men det gjorde inget. Vi hade så kul ändå. Sedan började jag lekis. Det var då jag började umgås allt mer med Linas kusin, Sandra. Vi var jämngammla och hon bodde i samma område som jag. Vi hittade på allt möjligt hon och jag. Ibland lekte vi alla tre, jag Lina och Sandra. Speciellt om somrarna hittade vi på mycket skoj. Det var vänskap. Sandra och jag gick i samma klass lekis till fyran. Sedan flyttade hon och vi tappade kontakten. Ingen av oss försökte hålla den för den delen. Trots det finns alla våra stunder kvar. Allt roligt vi gjorde och alla smågräl vi hade. De finns inpräglade i mitt minne och där ska de förbli. Den där vänskapen. Ibland umgicks vi många tjejer ihop trots att det inte alltid fungerar så bra. Vi hade en "Spice Girls - grupp" när jag var åtta år. Jag Lina Sandra Julia och Stina. Vi gjorde danser till alla låtar och mimade. Det är nog något av det roligaste jag gjorde i den åldern. Julia och jag gick också i samma klass. Det gjorde vi från ettan enda till nian. Det är en lång til och ändå umgås vi inte idag. På den tiden när vi var goda vänner cyklade vi ofta ihop till och från skolan. På vägen hittade vi på massa kul. Vi gjorde egna låtar, hittade på konstiga skämt och andra knäppa saker. Det var sådant vi två gjorde ihop. Knäppa grejer. För vi var speciella båda två och vi hade alltid kul ihop. Vi skrattade åt varandra och med varandra. Så mycket som jag skrattade med Julia har jag aldrig skrattat med någon. Jag var alltid dubbelvikt av skratt. Det fanns en tid då jag umgick mycket med en annan tjej i klassen, Lena. Vi satt alltid brevid varandra i klassrummet och jobbade ihop. Hon flyttade till mitt område och vi träffades på fritiden ibland. Vi kunde cykla utan att veta vart eller skratta utan att veta varför. Sedan var mellanstadiet över.

Emmy. Ja, vi gick tillsammans lekis till sexan utan att egentligen leka någon gång. Vi bjöd varandra på kalas, jobbade ihop med arbeten, men knappt mer. Inte förräns i högstadiet möttes vi på riktigt. Åtta och nian spenderade jag knappt med någon annan. Jo, Nina förstås. Hon bytte till vår klass i åttan och vi blev genast en trio. Nina gick i samma klass som mig i låg- och mellanstadiet, men precis som Emmy umgicks vi sällan på fritiden. Kanske någon gång ibland. Det var som tonåringar det blev Vi. Tre förvirrade fjortisar som inte kunde släppa varandra. Tyvärr umgås inte jag och Nina något nu. Vi pratar om vi ses, men det blir mer och mer sällan. Jag och Emmy däremot ses ännu. Vi gick gymnasiet ihop och vår vänskap håller. Så vill jag att det ska förbli.

Jag fann ännu en god vän när jag gick i sjuan. Carro. Vi var vi. Jag kunde stå på hennes rygg när hon låg ner i sin säng, bara på skoj. Vi kunde spela Roller Coaster Tycoon i timmar utan att tröttna. Sådana var vi. Jag har inte sett henne på år. Trots att jag vet vart hon bor. Jag har mig själv att skylla. Jag och Carro var vänner genom hela gymnasiet, men hon kom aldrig in i Trion. Det var ju jag Emmy och Nina och så ville vi väl ha det. Fast en dag bröts trion ändå. Lotta började i vår klass och Jag Julia Emmy och Nina tog emot henne. Så som man gör med nykomlingar. Umgicks lite på ytan. Det slutade med att Lotta och jag blev bra vänner. Tajta vänner. En gång cyklade jag hem till henne nästan vid åtta på kvällen bara för att ta en drink ihop. Midsommaren jag firade med Lotta är den bästa midsommaren jag haft. Vi hade något, nu vet jag inte vart det blivit av.

Ida är en underbar person. Det började med att vi hamnade i samma gymnasieklass. Vi kände varandra lite på ytan. I slutet av ettan lärde vi känna varandra och eventuella fördomar försvann. Ida var den person som gjorde gymnasiets tråkigaste stunder roliga. Hon lös alltid upp de trista korridorerna. Hon var min solstråle. Springbreak ihop med henne och Emmy är en av mina roligaste upplevelser. Idag ses vi knappt, man skickar varann ett sms lite då och då. Det är trist, jag saknar solstrålen. Hon och Gemma var och kommer alltid förbli porrisarna från Stagnelius.

Idag är en av mina bästa vänner Lina (nr 2). Jag lärde känna henne genom Nina och Lotta. De gick i samma gymnasieklass alla tre. Jag föjlde med på saker de och andra från deras klass hittade på. På det sättet lärde jag inte bara känna Lina utan flera andra härliga tjejer. Hur som helst utvecklade jag och Lina en egen vänskap. Jag tror det började den där dagen då hon blivit sårad och jag ringde henne. Egentligen är det lite konstigt för då kände vi knappt varandra. Fast jag visste trots allt att ibland är det skönt att prata, så jag lyssnade på henne den där dagen. Lyssnade på hennes historia. Jag hörde på och försökte förstå. Det var så det började och nu vet jag att hon skulle göra samma sak för mig. Det är just därför vi är så bra vänner. Vi kan både skratta och gråta ihop.

Alla de vänner jag nämt är vänner som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Hur länge sen det än var som vår vänskap fanns. Hur sällan vi än ses och trots att vi knappt hälsar på varandra, så är det dessa vänner som gjort mig till den jag är. Utan deras vänskap vore inte jag jag. Det finns stunder i livet då all vänskap jag har och har haft hjälper mig att må bra, att kämpa. Jag vet att vänner kommer jag behöva livet ut. Det är ett behov jag har. Vänskap.