Ida

Jag är rädd. Jag är rädd för många saker. Jag är ofta rädd och det gör mig till en feg person. Jag är rädd att saker ska gå fel så jag struntar i att göra dem. Jag är rädd att såra så jag säger inget. Jag är rädd för sanningen så jag lyssnar inte på den. Jag är rädd för att dela med mig så jag håller tyst. Jag är rädd för döden, och den kommer jag aldrig undan.

En gång höll jag ett tal i skolan. Första året på gymnasiet. Rubriken löd, Min största rädsla. Mitt tal handlade om döden. En sak som skrämmer mig. En sak som skrämmer de flesta. Det är inte grejen att dö som är värst. Döden är ju en del av livet. Det är ovetskapen som skrämmer mig. Att man aldrig kan veta vad som händer när ens hjärta stannar. Vart man tar vägen, hur man känner sig, om man känner något alls. Jag vill gärna tro på ett liv efter detta, men att tro är inte samma sak som att veta. Jag är rädd.

Ska jag vara ärlig är min största rädsla inte att själv gå bort. Min största rädsla är att förlora någon. Egentligen är jag egoistisk. Jag vill att människorna jag tycker mycket om ska leva så länge som möjligt, inte för sin egen skull, utan för min skull. För att jag vill ha dem nära mig så länge som möjligt. Jag vill aldrig släppa taget. Jag kommer aldrig vilja släppa det heller.

Trots att jag vet att jag så småningom kommer förlora många av mina närmsta släktingar och vänner har jag svårt att acceptera det. Det spelar ingen roll att jag vet det 10 år innan det kommer att ske, för jag kommer ändå aldrig riktigt kunna acceptera att någon försvinner ifrån mig.