Ida

Kaffebönor luktar riktigt gott. En såndär speciell doft. När man går in i en kaffehandel tar man djupa andetag och bara njuter. Om det ändå kunde smaka som det luktar. Jag har svårt att förstå hur folk kan hitta en tjusning i kaffe. För det första smakar det rent ut sagt skit, för det andra är det beroendeframkallande och för det tredje ger det fula fläckar på tänderna. Hur kan så många på jorden älska kaffe och nästan slaviskt dricka det varje dag? Det är uppiggande, men vad mer?

På släktkalas är det vuxet att dricka kaffe. Jag väljer saft eller te. Folk får gärna tycka att jag är barnslig, för kaffe tänker jag inte lära mig att dricka. Det är ett bestående tjat om att jag ska lära mig dricka kaffe. Vadå lära mig? Varför ska man lära sig dricka något som inte ens är bra? Det är som att lära sig att äta fläsk. Det finns ingen logik i det hela.

Hur som helst tvingade jag i mig en kopp kaffe för någon vecka sen. Jag och Tove var i Degerhamn och levererade en bil till en äldre dam. Hon fråga artigt om jag var kaffesugen, men jag svarde nej. Hon frågade Tove samma sak och Tove är ju vuxen så hon tackade jag. En stund senare sitter vi inne i damens hus med varsin kaffekopp och lite kakor. När hon väl hällt upp är det oartigt att tacka nej, så jag sockrar och dricker. Utan kaka till hade det aldrig gått ner. Att jag var ganska bakis till på köpet gjorde det hela värre, men jag gjorde det. Jag drack min första kopp kaffe. Och det ska mycket till för att jag ska göra det igen.