Flyttfunderingar
Det är väl ingen av mina få läsare som har missat att jag ska flytta hemifrån. Jag har verkligen sett fram emot det. Och nu är det snart dags. Jag har packat det mesta, lite smågrejs och kläder som återstår. Sedan mina kuddar såklart. Vi ska införskaffa en ny säng, känns härligt, men min kudde ska jag minsann ha kvar.
Att flytta känns stort. Jag har bott i vår villa hela mitt liv. Jag har haft två rum under 19 år. Och jag har trivts och trivs fortfarande väldigt bra här. Arontorp är hemma och kommer alltid att vara. Det där stället där man känner sig trygg. Är man trygg kan man slappna av och bara njuta av livet. Det är inte bara för att min familj bor här, ja dem gör mig lycklig, det är även alla små detaljer och minnen. Jag har så mycket minnen från vår bakgård. Det är där på den mossiga sköna gräsmattan som jag växt upp, cyklat mina första metrar, haft mina kalla vattenkrig och grillat med släkt och vänner.
Nu kanske det låter som att jag ska flytta tusentals mil och aldrig komma tillbaka. Så är det ju inte. Men det känns att jag ska bort. Efter flytten kommer villan på Askungevägen inte vara mitt hem. När jag kommer är jag deras gäst. Självklart kommer jag alltid känna mig hemma där, men det är själva principen att inte bo där.
Jag ska bli självständig. Ha ett eget hem, ett eget hushåll, en egen tid. Det känns jävligt gutt. Jag kan aldrig veta om jag kommer trivas på den nya orten, men vad vet man egentligen? Man måste våga. Jag tar chansen att börja något nytt, att testa. Går det inte, så går det inte. Det är inte hela världen. I mitt lilla inre tror jag att det kommer bli kanon. Jag har ju velat flytta hemifrån i många år. Men som vanligt när man gärna vill något är det inte föräns man väl får som man inser vad det innebär.
Att flytta känns stort. Jag har bott i vår villa hela mitt liv. Jag har haft två rum under 19 år. Och jag har trivts och trivs fortfarande väldigt bra här. Arontorp är hemma och kommer alltid att vara. Det där stället där man känner sig trygg. Är man trygg kan man slappna av och bara njuta av livet. Det är inte bara för att min familj bor här, ja dem gör mig lycklig, det är även alla små detaljer och minnen. Jag har så mycket minnen från vår bakgård. Det är där på den mossiga sköna gräsmattan som jag växt upp, cyklat mina första metrar, haft mina kalla vattenkrig och grillat med släkt och vänner.
Nu kanske det låter som att jag ska flytta tusentals mil och aldrig komma tillbaka. Så är det ju inte. Men det känns att jag ska bort. Efter flytten kommer villan på Askungevägen inte vara mitt hem. När jag kommer är jag deras gäst. Självklart kommer jag alltid känna mig hemma där, men det är själva principen att inte bo där.
Jag ska bli självständig. Ha ett eget hem, ett eget hushåll, en egen tid. Det känns jävligt gutt. Jag kan aldrig veta om jag kommer trivas på den nya orten, men vad vet man egentligen? Man måste våga. Jag tar chansen att börja något nytt, att testa. Går det inte, så går det inte. Det är inte hela världen. I mitt lilla inre tror jag att det kommer bli kanon. Jag har ju velat flytta hemifrån i många år. Men som vanligt när man gärna vill något är det inte föräns man väl får som man inser vad det innebär.
Kommentarer
Trackback